jag

Känner nu att ja behöver skriva av mig... igen.

För att jag vill att ALLA ska veta några saker.


När jag får en komplimang/berömmelse så kan det hända att jag säger: men neeeeej... , nej du! osv.. vilket jag sagt att jag ska sluta göra och jag tycker många ska sluta med det också och bara istället säga typ tack detsamma eller liknande !  Ordet tack betyder jättemycket.

Om man inte säger tack och håller på å säger: Nej du är finare osv så får den man säger det till ett intryck av att man egentligen menar ''jag vet''. Att du bara vill höra mer och ha bekräftelse att du är fin tex.

Hela världens befolkning letar efter bekräftelse. Hela tiden.

Man måste ha bekräftelse att man är älskad, att man ser bra ut och att man har betydelse. När man känner att förrådet med bekräftelser tar slut, det är då man blir deprimerad, eller iallafall jag. Då vill jag bara ha mer och mer och mer. 


Min kära vän sa till mig att jag ska ta åt mig allt. Tro mig,, jag tar åt mig ALLT! Allt jag får höra, både dåliga och bra saker. Det är så man förändras som person. Både positivt och negativt.

men vet ni? Ibland SKITER jag i folk som kommenterar mig på dåligt sätt, men det är inte ofta tyvärr :/ 
.......................................................

En annan sak jag gått och hållit inne är det här med vänner och pojkvänner.

Vilka kan man lita på och vilka inte?
Säger ni samma sak om mig som ni säger om alla andra?
Och är jag så fin som VISSA säger?

Vänner är det ABSOLUT bästa som finns och jag avgudar dom jag har nära mig mer än allt. De blir som mitt lapptäcke som skyddar mot allt kallt. Ibland sitter jag i min egna lilla bubbla och verkligen tänker. Då kommer ibland tankar på om vad som skulle hända om en vän plötsligt lämnade mig... då skulle en lapp lossna från täcket och det kalla utifrån bara svischa in mer en rasande fart. Jag var med om det förr..... det känns verkligen så, som en vind som bara piskar en fram o tillbaka. Från det onda till det goda.  Det får mig seriöst att gråta.

Och det här med pojkvän... jag både vill och inte vill ha en.
Anledningen till att jag inte vill ha en är att jag aldrig lyckats. Jag vet hur jag fungerar och hur det varje gång blivit. Jag blir kär, vi blir såsmåningom tillsammans, allt är bra till en början, jag är kär fram tills att vi verkligen lär känna varandra, då blir vi mer vänner och känslorna tar slut.. lika som vårat förhållande.
Nu tog jag mitt ex som exempel här.

Men på många sätt vill jag också ha en. Jag brukar bli ganska desperat när alla har en och inte jag, det är inte bra ;s

Jag vill ha en jag kan bara vara med. En absolut bästa vän man kan berätta ALLT för och som lyssnar, en som är varm både inombords och utanpå, en som jag kan gå till när världen utanför är skit, en med mjuka läppar man bara vill drukna i och röst så len att kan kan klappa den.
Nej nu gick jag till överdrift, typ. Alltså såhär är min drömkille som jag hoppas en dag få träffa.

Jag kan inte neka att jag blir avis på de som har pojkvän. Praktexemplar: Axel♥Astrid & Paulina♥Hampus. De har verkligen funnit denna (texten över om ni missa)



Nej man ska inte tänka alls egenligen. Jag bara gör det ibland och måste skriva ut det.

random bild

Btw: jag hatar lögner. Som man bäddar får man ligga så varför bädda dåligt?